Lördagen har precis tagit slut – precis som vår sista dag i Kerala. Om ett par timmar är oxå Indien, nu i form av Bangalore, ett minne blott.
Dagen var bra. Fick behålla rummet ända till avfärd, snackat lite med den ur3vliga personalen, och tagit farväl av den fantastiska poolkillen Goban.
Han har fixat de bästa platserna åt oss på morgonen, flyttat våra stolar efter skuggan, gett oss xtra handdukar… Självmant! En riktig kompis, en extrapappa.
Plikttrogen, 12 timmar om dan, 7 dar i veckan. För 350 kronor i månaden…
Hur kan vi hjälpa honom i gengäld, tänkte vi tidigare i veckan. Hmmm. Han har barn på 6 & 10 år som går i skolan.
Raskt till lokala bokhandlaren. Ett par kollegieblock, 10 pennor och 500 vita papper senare återvänder vi.
Pratar med Goban och säger att vi vill visa vår uppskattning. Lämnar över påsen. Säger att hans barn kanske kan behöva till skolan.
Det blir många tårar innan han samlar sig och kramar om oss.
Vi frågar om han vill ge oss sin adress så vi kan skicka lite bilder vi tagit på honom (han poserar gärna) och oss. Han svarar ”tomorrow”. OK.
Morgonen därpå frågar vi igen. Jag har glömt, säger han – ”but tomorrow, promise”. Kan han inte sin adress?
I morse fick vi den. Snyggt skriven på en lapp. ”I added my tele number”, sa han. Det stod längst ner, med spretig stil.
Då förstod vi varför han blev så glad för vår lilla gåva. Varför adressen dröjde.
Han kan inte skriva.
När vi tog farväl blev det tårar hos alla.
